Då var det dags igen! Dags för en bra bok alltså. Ibland fascineras jag av hur många bra böcker det finns och att berättelserna aldrig tar slut. Tänk att det finns så mycket att skriva om och dessutom på så många olika sätt. Tänk att kunna förflytta så många människor till en annan tid och ett annat rum och att lyckas få alla dessa människor att förnimma dofter, smaker och att känna sig som om de faktiskt befinner sig på en viss plats. Begåvat.
Innan floden tar oss heter denna senaste bok vi läst i vår bokcirkel. Den är skriven av Helena Thorfinn. Hon är journalist men har också arbetat som utvecklingsanalytiker (vad nu det innebär) på Sida och Rädda barnen. Hon har arbetat och bott i Dhaka. Det är också där, i Dhaka och i byar i Bangladesh, som romanen utspelar sig.
Jag tänker på en barndomsvän som nyligen rest till Bangladesh för att
arbeta och som har sin familj med sig. Undrar hur hennes arbetssituation
ser ut. Jag tänker på mina tidigare erfarenheter av att vara barn till
biståndsarbetare. Nog ligger det mycket sanningar i det som Helena
Thorfinn beskriver.
Titeln
Innan floden tar oss syftar bland annat på vattenståndet som ofta blir så högt på landsbygden att människor och djur förolyckas och att floden tar med sig hus och hem. Västvärldens livsstil drabbar människor på andra sidan jordklotet.
Man får följa tre systrar från en by på landsbygden och samtidigt Sofia från Sverige som kommer till Dhaka för att arbeta med bistånd. Hon har sin man och två barn med sig. Sofias liv är hektiskt och hon arbetar hårt med olika biståndsprojekt. Maktstrukturer visar sig både bland lokalbefolkningen och på ambassadnivå. Hon har svårt att driva en del frågor. Sofias man Janne, har svårt att hantera den situation han befinner sig i; att vara så rik i ett så fattigt land och att ständigt bli uttittad och uppassad på, är påfrestande och förvirrande. Livet för de tre bangladeshiskorna är värre än vad man kan tänka sig. I ett samhälle där klasskillnader och hierarki är en självklarhet och inpräntat sedan hundratals år, kliver man på den man kan. Alltid hamnar kvinnorna underst. Inte ens kvinnorna skyddar varandra.
Det finns ett väldigt driv i boken och hela tiden vill man veta vad som ska hända framförallt systrarna. Efter att ha läst en bok som denna blir jag uppgiven men jag känner också en sann kämparglöd. Vad leder biståndet till? Vad kan man göra för den lilla människan och, framförallt, vad kan man göra för kvinnor världen över? Blir man inte feminist när man läst Innan floden tar oss, blir man det nog aldrig!
