Amandas bok

Är du femton år eller yngre och oskuld eller bara funderar på sex och kärlek? Då kanske den här boken är något för dig! Eller är du mamma eller pappa till ett barn som är mellan 12 och 15 år, kanske denna bok är något för dig.

Läste du Jättehemligt när du var ung? Världshemligt? Det gjorde jag. Idag finns det en uppsjö ungdomsböcker som behandlar ämnen som kärlek, sex, död och sorg och det är så BRA att de finns. Katerina Janouch har skrivit en serie som handlar om Amanda, Jonna och Saga. I den första boken, Amandas bok, får man följa Amanda som är kär, som inte tror att hennes kärlek är besvarad, som inte känner sig rätt, som undrar hur och när DET ska hända. Det händer till slut.
Janouch kan konsten att leva sig in i en femtonårings tankar, hennes språk är ungdomligt men stilsäkert.

Bra bok!

Looking for JJ

Nina på jobbet rekommenderade denna bok på engelska för ungdomar på högstadiet/gymnasiet. Själv hade jag absolut behållning av boken och längtade till sängdags för att få vända några blad innan tröttheten tog över.

I Looking for JJ av Anne Cassidy, får man först möta Alice som bor med Rosie, som man förstår inte är Alice mamma. Alice är intresserad av ett mord på ett barn som begicks för många år sedan och verkar rädd för att någon ska se att hon är intresserad. Efter ett tag förstår man att Alice är involverad och att hon lever under skyddad identitet. Det är intressant med böcker, för beroende på hur författaren skriver, blir man påverkad och ledd att tycka på ett visst sätt. Trots att jag vet att det är Alice... eller JJ... eller Kate... som har utfört en handling, sympatiserar jag och vill att allt ska vara ogjort!

Verkligen ett bra boktips till er som vill fräscha upp engelskan lite, eller till er som har ungdomar som ska läsa något på engelska.

Ingen behöver veta

Härom kvällen läste jag en av böckerna som en del av mina och Lindas elever ska läsa och analysera lite närmre. Den här boken heter Ingen behöver veta och ämnet som behandlas känns väldigt förbjudet och jag tycker att det känns lite jobbigt att läsa. Kan en kille bli våldtagen och är det någon som tror på det? Om det dessutom är killens moster som begår övergreppen, vågar någon ta i det då? Mycket att fundera på för både killar och tjejer. Som vanligt skriver Christina Wahldén, en bra och populär ungdomsförfattare, om ämnen som berör och väcker ilska. Den här boken tycker jag var för tunn och ordfattig för att falla mig i smaken, men den är lättläst och luftig och jag tror att den kan tilltala väldigt många ungdomar; både killar och tjejer.

Jag var där - berättelser i tredje rikets skugga

Jag brukar inte vara så förtjust i novellsamlingar, även om det finns undantag. Denna bok är inte en heller en samling noveller, men den är en samling berättelser som är baserade på intervjuer gjorda av författaren Gudrun Pausewang. Boken heter Jag var där - berättelser i tredje rikets skugga. Liksom titeln antyder, är det historier som handlar om tredje riket, alltså Tyskland under andra världskriget.
   Jag gillar skarpt dessa berättelser, dels för att man får en inblick i hur det kunde vara för en vanlig tysk att leva under kriget men dels också för att dessa skildringar gäller även för andra krig som till exempel det i forna Jugoslavien.
 Det handlar om vanliga människor som befinner sig i ett vansinnigt samhälle där man vet att en annans död kan bli ens egen biljett till frihet eller liv. Vad händer när grannar och vänner plötsligt befinner sig på varsin sida och inte får vara vänliga mot varandra? Det handlar om medmänsklighet. MOD. Vem vågar om man vet att ens familjs liv står på spel? Det är lättare att inte våga se ibland.
   Det är lätt att sitta i vår trygga värld och tro att man skulle göra på ett visst sätt men när det väl kommer till kritan kanske man handlar annorlunda. Jag hoppas och vill tro att jag skulle vara stark och finna lösningar och mod. Som Jonathan Lejonhjärta och Jonas Gardell säger: Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
Är jag en liten lort? Hoppas att jag aldrig får veta!

Stämplad

Det är en riktig höjdare att läsa ungdomslitteratur tycker jag. Som ungdom finns det så mycket i livet att fundera kring, så många frågor man vill ha svar på och så många frågor att ta ställning till. Man lämnar barndomen bakom sig och ska ta klivet in i en vuxenvärld men märker att man inte passar in.  I ungdomslitteraturen är det viktiga ämnen som berör som avhandlas, språket är lättillgängligt och man får en inblick i hur det är att ställas inför många etiska och moraliska dilemman. Att läsa ungdomslitteratur är lite fostrande och jag är övertygad om att bokslukare har en fördel i att utveckla empati.

Min arbetskamrat Linda och jag har en bokblogg i undervisningen. Förra året startade vi den och riktade den då mot åttor och nior. Detta läsår har vi bara nior men vi kör samma koncept som förra året. Här följer en kort sammanfattning av de böcker våra elever ska läsa. Riktigt bra är de alla och har man ungdomar hemma rekommenderar jag starkt att sätta någon av dessa böcker i händerna på dem! En del läste jag förra året och nu är jag i gång med att läsa några fler.

Tar någon bok då och då, när jag har tid... Denna sträckläste jag igår em/kväll:

Stämplad av Catherine Atkins. Handlar om Jeff som en dag då han är 13 år rycks in i en bil och sedan, tre år senare, återförenas med sin familj. Han har mot sin vilja hållits fånge och utnyttjats. Han tampas med skuldkänslor och skam och boken handlar också mycket om hans omgivning och de fördomar många har. Det handlar om ett amerikanskt samhälle för mer än tio år sedan men jag hade stor behållning av boken. Verkligen spännande och gripande.

Vattenänglar

I somras paddlade vi sträckan Kalv-Svansjöarna-Fegen-Spångån-Stångån-Kalv. Det vi trodde skulle bli en lättsam paddling blev en maratonsträcka där de små barnen till slut somnade på durken (säger man så om en kanot?) eller  utmattade hängde över kylväskan som gapade tom eftersom matransonen sedan länge delats ut. En liten missräkning av paddelhastigheten var det nog... Men, träning fick vi och likaså träna på att vara sams under trötta omständigheter. Helena, Johan och Svea, som också följde med, var tappra vänner som inte klagade!

Varför berätta om paddling i min bokblogg? Jo, någon dag efter att vi kommit hem, hittade jag en deckare i Majas rum. Rummet används också som gästrum och där huserar bland andra mina föräldrar då de är på besök. Pappa läser deckare. Punkt. Måns Kallentofts Vattenänglar låg glömd på en hylla. Precis vad jag orkade med och jag började läsa. Lite småläbbiga scener om drunknade människor passerade vy. Var då? Jo, i Stångån, den som vi nyss hade paddlat! Den är visserligen lång och i deckaren befann de sig utanför Linköping, medan vi rörde oss på sydligare breddgrader. En förklaring till varför jag började med vår minisemester.

Hur som helst... en spännande deckare som handlar om några mord (va!?) som kriminalaren Malin Fors utreder. Förutom att personer blivit dödade, saknas också en adopterad liten flicka. Malin måste ge sig in i en historia där det rätta kanske är fel samtidigt som hon själv tampas med ett alkoholmissbruk och ett försök att rädda relationen till sin alltmer främmande dotter. Inte lätt med andra ord!

Mycket spännande och ganska välskrivet. Klart läsvärd!

Sommarprat

Sommar, sommar, sommar!

Ett starkt barndomsminne är lata, soliga sommardagar på Gotland. En fiskebod några meter från vattnet, en liten boendedel i fiskeboden där mina föräldrar sov i varsin säng på nedre plan och vi barn sov uppe på loftet. Var det alltid fint väder? Det är nästan så jag minns det… Klockan 13.00 var ofta en lugn stund. En radio sprakade och signaturmelodin för Sommar spelades. Det var en härlig stund på dagen; hade man inget speciellt för sig, var det ganska rogivande att lyssna till trygga, berättande röster. Sommar försvann sedan ganska länge ur mitt liv. Jag har ofta velat lyssna, men varit tonåring och ointresserad, upptagen eller kanske haft barn som avbrutit eller… Ja, vad är det man gör jämt och ständigt, egentligen? MEN, sedan jag skaffade min smartphone för två år sedan, har jag upptäckt möjligheterna med podradio. Det finns ett enormt utbud på SRPlay och sommarprogrammen är en del av det utbudet.

Ett program är ca 50 minuter långt eftersom musiken är avskalad. Perfekt promenadtid! Det är imponerande vad mycket många har att berätta och dela. Jag har kommit fram till att jag allra mest gillar att lyssna på de personer som inte bara berättar om sig själva. Det får gärna finnas en djupare tanke bakom ett sommarprogram, kanske en tanke om etik och moral, civilkurage eller världsfrågor. En viktig faktor för ett bra program är också att personen i fråga har ett vackert språk men naturligtvis är det innehållet som är det primära.

Här delar jag med mig av några av mina tankar om några av årets sommarpratare. Får fylla på då och då!

*****

Jonas Gardell. Ojojoj. Jag var tagen, hänförd och beundrande när jag gått mina femtio minuter med Jonas i mina öron. Han har ett fantastiskt rikt och vackert språk. Han berättar om kärlek och mod, om sorg och om svek. Han är rolig och rå men visar samtidigt på allvar och djup. Jonas har civilkurage. Om jag så bara har en bråkdel av det han uppvisar, skulle jag vara glad.

Lasse Kronér. Ingen favorit i vardagen för mig, men det visade sig att Lasse är en överraskningarnas man! Dels kan han berätta och dels har han en historia att berätta. Tänk att ha gått från att ha spelat för några futtiga kronor på gatan till att stå i rampljuset och vara en av Sveriges mest folkkära artister och programledare! Inget Idol där inteJ

Katarina Gospic. De första orden skrattade jag nästan åt för Gospic har en barnslig röst. Men… allt annat än barnslig är hon. SÅ SMART! För mig som är alt annat än bra på NO och liknande ämnen, var det ändå väldigt spännande att få lyssna på Gospic när hon berättade om hjärnan och hur hon drog paralleller mellan kroppens funktion och förmåga att överleva till dagens världsbild; om vi är solidariska och demokratiska överlever vi – annars utplånar vi oss själva.

Maria Sveland. Jag hade absolut inga förväntningar på detta program. Visste ärligt talat inte riktigt vem hon var. Bitterfittan har jag hört talas om, men...? Sen, när jag började lyssna, var jag fast. En superbra inledning som handlade om åtrå och sedan avsmak, gjorde att jag tänkte att jag nog tyckte som hon. Och det gjorde jag i det mesta!

****

Filip Hammar. Filip och Fredrik, ni vet. Han är rolig, ganska hämningslös och fördomsfri. Hans program handlade till stor del om just det; att man ska få vara den man är och att andra människor ska kunna respektera det. Han pratade högaktningsfullt om sina föräldrar och varmt om sin syster. Det kändes som att han är en väldigt varm och empatisk person. Hans språk är varierat och drivande. Plus också för mycket av musiken som jag gillade!

Peter Wolodarski. Chefredaktör på DN. En klok och erfaren man som har ett förflutet som präglat honom. Det är ju bland annat därför han är intressant att lyssna på.

Helena af Sandberg. Visste ingenting om henne tidigare. Hon kändes så vanlig i sitt prat men ändå har hon varit med om så mycket och träffat så många intressanta människor. Det som grep tag i mig mest var hennes beskrivning av mammans sjukdom och död. Snyftigt!

Leo Razzak. Föreläsare. Svår skolbakgrund, buse, nu föreläser han för rektorer och andra om hur man ska vara en bra lärare och vad som funkar när man ska fånga sådana som han. Jag fångades av honom och tycker att han har en poäng i det mesta. Intensiv och ärlig och kritisk. Bra val av musik!

Theodor Kallifatides. Riktigt längtat efter att lyssna på honom. Han har ett fantastiskt vackert språk och vad som gör honom ännu mer speciell är att han kom till Sverige som vuxen. Hans talade språk var inte lika flytande som det skrivna, men det är inte så konstigt att man som andraspråksinlärare missar lite på intonationen. Han har däremot ett ordförråd och bildspråk som de flesta av oss aldrig kommer komma i närheten av.

Jan Eliasson. Han låter så TREVLIG. Och det är han också - säger min bror Oscar som jobbar på WaterAid. Eliasson nämnde organisationen i sitt tal och därför får han en fyra av mig:) Fantastiskt vältalig, självklart politisk korrekt och en genuin solidaritetskämpe. En fyra men inte i närheten av en femma!

***

Maja Ivarsson. Maja är beundransvärd och det var intressant och spännande att lyssna på vad hon hade varit med om i livet. Hon har fått slita, hon har haft många motgångar, hon har varit beroende av droger och hon har blivit sexuellt utnyttjad. Hon verkar vara en person som slänger sig ut i livet utan livlina. Spännande men jag fastnade inte riktigt.

Carolina Gynning. Spännande bara för att det är Carolina Gynning, kanske. Hon har varit med om mycket och har utsatts för ett enormt mediapådrag. Kan inte vara lätt. Å andra sidan har hon valt att leva så. Hon ångrar sig vad gäller sina operationer och tänker inte likadant som när hon var yngre, men hon är nog en person som lever i nuet och som gillar att det händer saker jämt. Smårolig i alla fall!

Kristian Gidlund. Så sorgligt att jag grinade på promenaden. Han är ung, har cancer och vet att han ska dö. Hans blogg beskriver vad som händer med hans kropp och han beskriver hur han mår. Sommarpratet sammanfattade egentligen hans år som sjuk och han berättade om sina tankar och sin familj och vänner.

Annica Hagström. Hon sommarpratade för många år sedan och hade då bland annat Carola som gäst. Det blev en favorit i repris. Annica pratade mycket om Jakob Dahlin och det kändes aktuellt med en del som hon berättade om man tänker på Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.

Jenny Strömstedt. Så bra på att prata och en spännande släkthistoria, men jag faller inte riktigt för henne. Varken i tv eller radio.

**

Sarah Dawn Finer. Äh, nu blev jag besviken! Hon berättar om delar av sitt liv och saker hon varit med om, men det kändes lite platt och monotont. Hon är helt klart bättre på att sjunga!

Liv Strömquist. Serietecknare som tecknar feministiska budskap. Hon pratade mest om mens. Anledningen till ämnet var, sa hon, att det är något som man aldrig pratar om men att det är ett viktigt ämne. Hälften av världens befolkning kommer att få leva med att ha mens en del av livet, var fjärde vecka. Jag håller med henne, men jag fastnade inte alls för hennes sätt att behandla ämnet. Hon var kanske rolig och rapp, men jag tyckte ofta att hon hade en ton som antydde att vi vanliga svensson inte hade särskilt bra koll på läget. Nä, jag är nog för vanlig och hon är för smart=) Lite tråkigt…  

Henrik Lundqvist. Hockey, hockey, hockey, hockey, hockey. Intressant för att det är hans hockeyhistoria, men annars fångade han inte mig. Sorry, Cia:)

*

Peter Schele. Får man skriva att någon låter uppblåst? Mallgroda och inte ödmjuk. Så tycker jag. Punkt.

Innan jag somnar

Sommar - det började som en bokslukarsommar men någonstans kom jag av mig. Får se vad resten vad de kvarvarande veckorna kan erbjuda:) Jag köpte fyra pocket för ett par veckor sedan och detta är en av dem. Innan jag somnar av S.J.Watson handlar om Christine som en morgon vaknar upp och inte vet vem eller var hon är. Hon ligger bredvid en främmande man och hon tror att hon haft ett one-night-stand men hon inser att saken är en helt annan när hon ser att hon är många, många år äldre än vad hon tror. Varje dag är densamma. Hon vaknar, vet inte var hon är eller vem hon är och hon måste helt och hållet förlita sig på sin omgivning för att försöka pussla ihop sitt liv. Hade det varit du eller jag som hade drabbats av amnesi, hade omgivningen varit våra trygga familjer och vänner. Eftersom detta är en bok, en slags thriller, förstår man redan från början att det någonstans inte stämmer. Spännande!

Det är ju så med oss att nyfikenheten driver oss. Varje dag har jag velat veta vad som ska hända med Christine och jag har så gärna velat att hon ska vakna upp ur sin amnesi och minnas sitt liv. Det är det som får en att vända blad hela tiden. Helt klart en läsvärd bok. Den har fått två priser också, så det är fler som tycker som jag!

Livet efter dig

Varning för STRÄCKLÄSNING!

Har ni sett En oväntad vänskap? Om inte, är det nog nästan ett måste. En verklig feel-good-film som gör att man mår bra länge efteråt. I  Livet efter dig möter man en lite liknande historia. Arbetslösa Lou, får arbete hos den totalförlamade Will. Från början är deras relation kall och Will vill inte acceptera henne. Deras relation utvecklas och fördjupas. Tack vare Lou mår Will bättre än vad han gjort på länge och det är härligt att känna hur det drar i smilbanden och skön läsning när man vill vända sig om och säga "yes!" till den som sitter bredvid. Men, det finns en hake. Såklart. Will vill inte leva. Han vill dö.

Jag rekommenderar INTE att läsa den på ett flygplan utan snytpapper till hands. Det är lite pinsamt när stolsgrannen måste undra varför man kväver snyftningar och varför man använder en gammal strumpa att torka droppande tårar med!

Jag vill inte att den är slut, vill bara fortsätta läsa. Det var ett tag sedan jag rycktes med så. Lyllos er som inte har läst den och som kanske går och köper den, lägger er på stranden och bara... STRÄCKLÄSER!

Jag har haft semester. Eller rättare sagt, jag har varit utan barn i sammanlagt sex dygn. Jag har haft det så bra och fått gräva ner mig precis så mycket jag själv velat. Tack mamma, pappa och svärföräldrarna!

Två soldater

När jag skriver detta inlägg, ligger Två soldater tvåa på Adlibris pockettopplista. Det förstår jag! Semester kan vara bra att ha om man ska läsa - boken är över 600 sidor lång och man vill bara läsa, läsa, läsa.

Två soldater handlar om två barndomsvänner som lyckas klättra uppåt på den kriminella stegen och som till slut lyckas nå ända fram. Deras väg till makten innebär att andras liv inte har något eget värde alls och de är beredda att ta till alla medel för att få det de vill. Handlingen utspelar sig i Råby utanför Stockholm och inne på den högsäkerhetsklassade anstalten Aspsås. Man får följa de två vännerna men också en mamma, en av plitarna, polisen som jobbar i förorten, brandmannen som släcker alla bränder i portuppgångarna, en av de unga "hangaroundsen" och naturligtvis kommisarien Ewert Grens. Det är spännande från början NÄSTAN hela vägen till slutet och man vill hela tiden att de onda ska bli goda och förstå att de sårar och skadar folk i sin närhet. Ett lyckligt slut är nog vad jag alltid önskar mig. Men, verkligheten är tyvärr inte särskilt romantisk:(

Det känns nästan konstigt att läsa Två soldater nu, efter Husby. Hade fler läst den här boken före Husbyupploppen, undrar jag om inte reaktionerna sett lite annorlunda ut. I boken får man en inblick i vardagen i ett helt annat samhälle och en helt annan kultur än den vi (med vi så menar jag de flesta, vi som har ordnade förhållanden och bor i relativt lugna och trygga områden) är vana vid. Hur kan det komma sig att det i vårt välfärdssamhälle får vara så eländigt? Vi som är yrkesverksamma betalar skatt och förlitar oss på att våra politiker tar hand om oss och alla andra i vårt samhälle. Så ser inte verkligheten ut. Det finns en grupp som lever i sitt eget samhälle där reglerna är dikterade av den som har mest makt. Den som har mest makt, är den som slår mest och bäst.


Författarna har gjort mycket research och använt tre år till att skriva boken. I slutet presenterar de en del fakta. Bland annat skriver de att över 80% som hamnar i fängelse återfaller i brott... Hm... hur ska man kunna lösa det? Vi får fråga våra politiker! Jag hoppas att författarnas fiktion inte stämmer med verkligheten och att den historia som berättas är väldigt överdriven. Om inte, hoppas jag att ingen ska behöva bo i ett område som Råby.

För mig personligen var det lite spännande att läsa framförallt början av boken. Jag och min studiekamrat Emmas första lärarjobb, var på en öppen anstalt i Uppsala. Dit kom långtidsdömda fångar som hade skött sig och som hade fått möjligheten att studera i slutet av sin strafftid. De hade då suttit allt från två till tio år i fängelse. Det var knarksmugglare, mördare, våldtäktsmän (som inte blev långvariga om de andra internerna fick reda på det) och andra våldsmän. Hjälp! Hur kunde vi få det jobbet - vi var ju bara 24-25 år! När vi kom till jobbet första dan, undrade personalen - plitarna - vilken av de intagna vi skulle besöka. "Det är vi som är lärarna", pep vi lite förskrämt och kände oss ganska dumma. Hihi, det kanske var tur att vi var så gröna som vi var!

Alltså - Två soldater är spännande och omöjlig att lägga ifrån sig. Deckare men inte en typisk sådan. Bättre, tycker jag!

Konsten att vara kvinna

Sist vi hade bokklubb var det min tur att ta fram böcker att välja mellan. De flesta var lite sugna på annat än deckare (jag med) och vi valde Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran. Den verkade rolig, träffande och så kanske man skulle kunna få vara lite feministisk och skratta lite elakt åt det andra könet! Det brukar vara en eldig krydda, tycker jag, men detta... Nä, kan man haka upp sig på något så gör Moran det. Hon driver ALLT till sin spets och verkar tycka att vårt kön, alltså det kvinnliga, måste protestera och ta för oss på ett annat sätt i livet och det gäller allt från att hålla bindan öppet i handen när vi ska gå på toa och byta till att vägra ha ett stort bröllop eftersom det inte kommer att vara så bra som vi föreställt oss det. Om jag tyckte att jag hade lite feministiska tankar innan jag läste den här boken, har jag nu fått revidera min tro. Om Moran visste vad jag tyckte, skulle hon nog kalla mig för en mullig mansgris!

Nu vet jag inte vad de andra bokmalarna tyckte, men det kommer säkerligen finnas en hel del att diskutera och ventilera; behåring, bröllop, mens, fet eller inte, kärlek och barn. Jamen, det blir ju en diskussion om livet - det kommer att bli högljutt!

Mejl från gården

När jag pluggade i Uppsala, hade jag sådan tur att få läsa ihop med bland andra Emma, Ingrid och Mien. Jag flyttade sedan till Varberg och är fortfarande lärare, Emma är kvar i Uppsala men jobbar idag inte som lärare utan arbetar på Upplands idrottsförbund, Ingrid är doktorand på Institutionen för svenska och språkfärdighet i Stockholm (eller är du klar Ingrid; f'låt i så fall!) och Mien och hennes man Jonas flyttade hem till Gotland och Hagsarve. Mien är idag lärare på en folkhögskola (tror jag) och dessutom krönikör.
  
Mien Niklasson är väldigt rolig. Alltid hade hon något att berätta och vi andra vred oss av skratt. Hemma hos Mien och Jonas var det alltid mysigt och okonstlat. Det var tomt efter dem när de flyttade. Jag besökte Mien en gång på Gotland efter det men efter något år hördes inte hon och jag av mer. Tyvärr.

Min arbetskamrat Ylva Berneus har sommarhus på Gotland. För något år sedan började vi prata om Gotland och jag sa att jag kände en person och bla bla bla. Hon undrade om det var samma Mien som skrev krönikor i Gotlands allehanda. ??? Inte visste jag detta! För två månader sedan knackade Ylva på dörren till min lektionssal och gav mig ett paket. Hon hade köpt Miens bok med samlade krönikor till mig! Tack snälla Ylva; jag blev rörd:) Boken var signerad också och det var härligt att se Miens namnteckning igen.

Miens krönikor handlar om hennes och hemmansägarens (Jonas) liv på gården. Hennes rubrik är Mejl från gården - också det är titeln på hennes bok. Små händelser som för en annan skulle bli småtråkiga när man berättade om dem, blir med Miens tangentbord lustiga anekdoter och tokiga händelser. Det är så roligt att läsa! Jag tar en krönika då och då och hoppas att boken ska räcka länge. Som tur är, kan man ju logga in på http://www.helagotland.se/kronika/ och klicka sig vidare till Miens krönikor, den dagen boken är slut. På http://www.hagsarve.com/ kan man läsa Miens blogg också.
 
I sommar läser jag mig in i livet på en gård på Gotland och tänker tillbaka på härlig studietid.

Kram till dig Mien!

Morgon i Jenin

Kort efter att jag påbörjat Morgon i Jenin, berättade min mamma att hennes väninna Lena hade tyckt att boken var så magstark att hon varit tvungen att lägga den ifrån sig ibland. Jaha, tänkte jag; så farligt brukar det väl ändå inte vara att läsa skönlitteratur... Men det har det varit! Jag har blandat läsningen med lite annat, lite mer lättsmält.

På 80- och 90-talet tyckte jag mycket om många saker. Bland annat tyckte jag att man inte skulle köpa jaffaapelsiner för att de kom från Israel. Israelerna förtryckte palestinierna, det visste jag. Jag visste också att Nestlé gjorde reklam för bröstmjölksersättning i u-länder och att det motverkade amning bland en del kvinnor att det i sin tur och ledde till undernäring och fattigdom. Därför bojkottade jag Nestlé. På senare år har jag blivit mindre politiskt tyckande men just idag tycker jag än en gång VÄLDIGT mycket. Tycker INTE om detta förtryck och lidande som så många människor fått och får utstå. Kan INTE förstå att omvärlden låtit det palestinska folket lida och kan inte förstå att ett lands makthavare kan få komma undan med massakrer och utrensning. Det är oförlåtligt.

Morgon i Jenin är en skildring, ett epos, av en familjs livsöden under fyra generationer. Det börjar med att det judiska folket tilldelas landet Israel och att det palestinska folket förlorar sitt land. De drivs på flykt. I flyktinglägret föds flickan Amal, dotter till Dalia och Hasan, syster till Yousef och kidnappade Ismael. Amal berättar sin historia och författaren Susan Abulhawa berättar historien om parallellt. Livet i lägret blir vardag och livet går vidare, samtidigt som livet vissnar mer och mer för en del. 1967 drabbas invånarna av Sexdagarskriget och krigets fasor splittrar familjen. Amals öde skulle ha kunnat bli att förbli i flyktinglägret i Jenin, men istället får hon möjligheten att studera i USA. Där förlorar hon sig i studier och det är inte förrän i början på 80-talet, då hennes bror lyckas lokalisera henne, som hon låter sina rötter komma till liv. Hon reser till Libanon där hennes bror och svägerska bor i flyktinglägret Shatila och där möter hon själv kärleken. Den nyfunna lyckan blir inte långvarig - Israel hotar att invadera. Amal övertalas att, med ett nytt liv i sin mage, lämna sin familj och försöka ordna uppehållstillstånd åt alla i USA. Efter att ha fördrivit alla krigsföra palestinska män, framförallt de som anslutit sig till PLO, tar sig Ondskan personifierad in i Shatila och lemlästar och skändar kvinnor, barn och unga män. Det blir en massaker som blir ödesdiger för Amal och hennes bror Yousef. Amal måste leva vidare -  hennes dotter Sara har fötts. Hon vill bespara Sara sin sorg och sitt hat och blir en ganska kall och oempatisk mamma. Fram till den dag då Ismael, den förlorade brodern, dyker upp.

Ja, det låter nog rörigt allting och ger inte alls en rättvisande bild av hur bra denna bok är. Det är författarens debutroman och den skulle säkerligen kunna finputsas en del - läste någonstans att någon tyckte att den var för mastig. Den är fylld av metaforer och liknelser och jag måste säga att jag njuter av dessa efter att ha läst ett par spännande och intensiva deckare. Det är också lärorikt att lära sig om det palestinska folkets öde. Ein Hod, Jenin, Shatila... läser man denna bok, får man garanterat en förståelse för stenkastare. Mot bakgrund av allt lidande, finner jag förståelse för män som anslöt sig till PLO och som tänkte att de ville ha ett avslut, ett fritt Palestina.

Något jag tänkt på flera gånger de sista veckorna, är att författaren inte låter konflikten handla om judendom vs islam. Det handlar snarare om judar vs araber; folk mot folk. Religionen spelar en stor roll, men mer i form av tröst och mer som en del av språket. Arabiskan är ett poetiskt språk och jag har fått lära mig varför det måste ta så många ord i anspråk att hälsa på arabiska.

Läs denna roman - jag tycker att den innehåller alla de bästa ingredienserna!

MItt positiva liv

Mitt positiva liv heter Andreas Lundstedts bok om sig själv och sitt liv. Framförallt kretsar handlingen kring det destruktiva liv han levde under en lång period efter att han fått sitt positiva hiv-besked, men också om alla de tankar som Andreas har kring sin sjukdom och kring vad ALLA ANDRA ska tycka och säga.
   10 år tog det innan Andreas berättade för familj och vänner och... pressen. Det är ingen charmig bild av skvaller- och kvällspressen han ger. Frågan man ställer sig är varför det skulle ligga i allmänhetens intresse att veta att en känd artist har hiv. Klart att allmänheten är intresserad - nyfiken - men, tidningarna borde backa bandet och börja prata mer om pressetik!
   Mitt positiva liv är ingen läsupplevelse i sig och innehållsmässigt skulle jag ha kunnat vara utan alla långa beskrivningar om otaliga fester och nattklubbar. Däremot är jag imponerad av Andreas styrka att faktiskt berätta och dela med sig av sina upp- och nergångar. Att leva med en dödlig, trodde han då, sjukdom ensam så länge som han gjorde måste ha varit oerhört krävande och självdestruktivt. Då var läget annorlunda och jag förstår varför han gjorde ett sådant val. Idag ser det annorlunda ut. Bromsmedicinerna fungerar och Svensson bryr sig nog inte särskilt mycket.
   Hoppas att Andreas framöver får ett lyckligt och rikt liv!

Här ligger jag och blöder

Här ligger jag och blöder heter denna bok som jag inte kunnat lägga ifrån mig. Jag är så ledsen för att den är slut! Boken fick Augustpriset 2010 och är egentligen riktad till ungdomar. Ungdom är jag inte, men hade ändå en väldig behållning; kanske ur ett annat perspektiv än en 15-åring.
   Boken handlar om Maja, en tjej i tonåren som kanske söker sig själv. Hon går lite mot strömmen och har en  enda vän; Enzo. Enzo finns kvar när Majas värld rämnar. Boken börjar med en våldsam scen där Maja råkar såga av sig en del av tummen under en lektion. Det gör vansinnigt ont och fortsätter att värka under berättelsens gång, men lika mycket värker Majas inre på olika sätt. Maja bor hos sin pappa och åker varannan helg till sin mamma som bor i en annan stad. När Maja ska dit efter att ha sågat av sig tummen, är mamma Jana inte där. Maja kontaktar inte polisen men får en del information genom att smygläsa sin pappas mail och spåra personer som hon förstår hennes mamma har haft kontakt med. Att smygläsa mail kanske inte alltid löser en situation som man vill, och det får Maja uppleva.
   Detta är en bok som verkligen berör och som känns så genuin och innerlig. Det är också en väldigt humoristisk och rolig bok, och ofta drar man på smilbanden. Befriande. Efter att ha läst boken funderar jag på hur det påverkar barn att leva i vissa miljöer och att, oftare än vi anar, om man skrapar på ytan, finns det så mycket som skulle behöva komma upp till ytan. Det är också så att barn inte får veta särskilt mycket, att vi vuxna talar över våra barns huvuden. Rätt eller fel, det vet jag inte.
   LÄS LÄS LÄS!

Fasanjägarna

Vill ni läsa något riktigt läbbigt, är detta en bok för er! Den är egentligen inte speciellt läskig (på så sätt att man går och kollar i garderoben innan man ska somna), men läbbig... makaber kanske man kan säga. Detta är den andra av fyra böcker i en serie, men boken kan läsas som fristående.
   Man kastas in i en handling där någon är jagad. Någon är jagad men man förstår inte varför. Slutet och början binds ihop av denna jakt. Vem som jagas avslöjar jag inte...

   I Fasanjägarna får man följa fem välbärgade men känslomässigt avtrubbade personer som lär känna varandra då de är elever på en internatskola. Deras personligheter finner varandra och på fritiden utvecklar de säregna intressen som i slutändan resulterar i flera bestialiska mord.
   I vår lilla bokklubb har vi läst denna bok och alla var överens om att den var spännande och äcklig. Vi diskuterade lite kring personligheterna i boken och vad det är som gör att flera tokiga människor kan mötas på samma plats. En annan fråga vi diskuterade var det otroliga med deckare. Det är så overkligt, men ändå läser man och vill veta vad som händer och man tänker inte just då på att det man läser nästan kan jämställas med en fantasy!
   Är det flest kvinnliga eller manliga författare som skriver deckare som är så här råa? Det känns som att det kanske är 50-50, men vi hittade inget svar på den frågan. Jag förstod först inte riktigt när de andra pratade om den manliga författaren (Jussi Adler-Olsen) till den här boken. Jag har varit så säker på att det var en kvinna... ibland blir det lite kortslutning. En fd arbetskamrat heter Inger Adler:) Hon skulle ALDRIG skriva så läskiga saker! Men, vem vet... vem skulle kunna tro att Agatha Christie fantiserade ihop sådana skräckhistorier!?

Ångrar mig!

Ibland får man tag i en bok som tar SÅ lång tid att läsa ut. Det gjorde den här, Att föda ett barn, av Kristina Sandberg.
Det känns lite nedlåtande att kritisera, men för att ni som läser detta inte ska hamna i samma fälla som jag och börja läsa, vill jag bara säga att den var för     L Å N G T R Å K I G ! Boken börjar bra och man får följa berättelsen om unga Maj som flyttar från landet in till staden men som råkar bli med barn och måste gifta sig... Majs man är inte den hon tror att han är - eller hon blundar snarare för sanningen - han super och skrapar man på ytan kanske den fina familjen inte är så fin ändå. Återigen handlar det om kvinnors lott i samhället och den lotten är inte alltid särskilt eftersträvansvärd. Efter ett tag tycker jag att spänningen försvann, det blir ett malande och till slut ganska platt helt enkelt. Nu har jag äntligen läst ut den. Vill läsa om  Tjänstekvinnans son  men har också några modernare romaner som lockar lite mer... Får se vad det blir under dagen!

Stål, Mercurium, Flickan och skulden och Att föda ett barn

Jag har haft SEMESTER och läst och läst och läst... mellan bad, snorkling, mat och GT vill säga!

Så lyxigt att få läsa i lugn och ro varje dag. Sedan jag kom hem sliter jag med nuvarande bok vid läggdags men somnar snabbare än vad jag önskar.  Hur som helst - nu har jag ju flera boktips att komma med.

I bokklubben valde vi mellan två böcker sist. Jag var övertygad om att det var romanen Stål av Silvia Avallone och kände att valet var i min smak. Stål är en skildring av ett samhälle i arbetarklassens Italien, ett samhälle där de flesta som skildras förlorat sin värdighet och förgör sig själva på olika sätt. Som i många andra samhällen, är det kvinnorna som hamnar längst ner och det verkar accepterat att trampa på dem. Bokens huvudpersoner är tonårsväninnorna Anna och Francesca som vi får följa på en resa från glad, oskuldsfull naivitet till allvarsam livserfarenhet. Jag tyckte mycket om boken - för mig var det en läsupplevelse!

I min övertygelse om att vi valt boken Stål, fick jag med mig Irene och Lena som också läste den. Det visade sig dock att boken vi skulle läsa var Mercurium, en deckare i lite annorlunda stil. Jaja, har man semester så... Pappa lämnade kvar boken sist han hälsade på, så det var bara att plocka med den och börja läsa. Boken är delvis baserad på ett gammalt rättsfall - en kvinna vid namn Metta anklagas för mord på sin man och två barn. Hon  lever på 1800-talet och får erfara att rättsväsendet inte bara styrs av lag och etik utan av människor med inflytande. Hon hamnar pårlstens fästning. I romanen möter vi Metta, men det finns även en parallell nutida handling. Lite kuriosa: Stefan Andersson sjunger om Metta på Carlstens fästning på albumet Skeppsråttan. Vad tycker jag då? Jo, jag gillade den. Parallella, historiska handlingar är alltid spännande och jag blev väldigt fäst vid Metta, som jag tror måste ha varit en oerhört stark kvinna.

Kvinnor... I så många romaner berättas det om kvinnors öden. Många har haft det tufft och ändå lyckats ta för sig av livet och gjort stordåd. En kvinna jag beundrar är Katarina Wennstam. Jag har läst några av hennes böcker tidigare, men inte denna, Flickan och skulden. Boken skrevs redan 2006 men denna upplaga är utökad. Alla kvinnor (och män med för den delen) borde läsa den! Wennstam följde under ett par år rättegångar om våldtäkter, gruppvåldtäkter, och granskade hur rättssystemet och folk i allmänhet behandlade offren, dvs tjejerna. Man tror inte att det är möjligt att våra helylledomstolar kan diskriminera så mycket som de gör. Det har efter Wennstams bok skett några lagändringar, så att de utsatta ska slippa utstå förnedring ytterligare en gång, men fortfarande behandlas våldtäktsoffer annorlunda och mer diskriminerande än andra offer i svenska domstolar. Det finns mycket som kan fungera som diskussionsunderlag i skolan - det finns färdigt material längst bak i boken. Tips till alla lärare som undervisar i sex- och samlevnad!

Nä, nu är det dags att lägga sig för kvällen.  Att föda ett barn av Kristina Sandberg gör mig sällskap. Godnatt!