Jag heter inte Miriam

Majgull Axelsson skriver ALLTID så det berör. Hennes senaste roman berör starkt.
   Det finns så mycket jag skulle vilja berätta för barnen och andra ungdomar jag träffar på dagarna. Det som egentligen är det viktiga i livet, det som handlar om hur vi behandlar varandra och människorna runt omkring oss... Häromdagen redovisade några elever om Sydafrika och de berättade lite om Nelson Mandela. Jag ville så gärna ta över och berätta mer och deklarera att "Mandela-är-min-stora-idol-för-han-satte-sig-emot-och-kämpade-för-det-som-är-rätt-fast-han-riskerade-allt". Det är ju så viktigt att berätta och att visa med handling och att säga ifrån. Det är viktigt att bidra och skänka pengar, men också viktigt att le mot tiggaren utanför affären och säga hej. Det finns rätt och det finns fel. Ibland är det svårt att känna var gränsen för det ena eller andra går.
   MEN... i Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam, gör människor fel mest hela tiden och vi som läser detta (eller lyssnar, som jag har gjort), behöver inte fundera kring vad som skulle vara det rätta.
   Vi får träffa Miriam på hennes 85-årsdag. Då är hennes livs historia okänd för hennes närmaste. Under dagen lyfter Miriam på duken och lite i taget, får vi och hennes barnbarn Camilla ta del av Miriams djupa hemlighet. Miriam heter egentligen Malika. Under andra världskriget överlever hon både Auschwitz-Birkenau och Ravensbrück och kommer till Sverige där hon får en fristad och ett nytt liv. Hon tas om hand av vänliga och korrekta Hanna och lär sig snabbt landets språk och seder. Hannas bror Olof förlorar sin hustru i barnsäng. Miriam får ta hand om barnet, Tomas, och blir så småningom Olofs fru och Tomas mamma. Miriams minnen från kriget är inte något det talas om, och skulle det talas om minnena, skulle inte Miriam ha kunnat berätta. För hon är egentligen inte Miriam... Hon är den romska flickan Malika som tar en död judisk flickas identitet. Hade någon fått reda på att Miriam varit rom, hade hennes historia slutat annorlunda. Snabb utrensning, eller ett hat från de andra fångarna i lägren vilket hade försvårat chansen till överlevnad, eller slutligen frihet i något annat land än Sverige eftersom Sveriges gräns var stängd för romer fram till 1954.
   Ja, det är sådant jag vill berätta för mina barn. För det var ju fel. Hur kunde vi i ett oskatt och rikt land, välja att  neka ett folkslag möjligheten till ett drägligt liv? Hur kan vi som lever i ett oskatt och rikt land, låtsas att resten av världens befolknings bekymmer och lidande, inte berör oss? Det är vår skyldighet att berätta, att diskutera, att säga ett vänligt ord och att sträcka fram en hand. Det handlar bara om medmänsklighet och lite civilkurage.

Än klappar hjärtan

En passande rubrik i dessa tider!  Än klappar hjärtan tar avstamp i ett studentfirande och handlar sedan boken igenom om klappande hjärtan. De klappar av olika anledningar...

Astrid, Sandra och Lena är systrar. De är väldigt olika varandra och ingen av dem umgås särskilt mycket med varandra. Som unga stod de varandra ganska nära, men deras liv har tagit olika vändningar och de har alla hamnat i en livssituation som de inte riktigt tänkt sig från början. Lena, den yngsta systern, har fått ett cancerbesked som vänder upp och ner på allas tillvaro. Astrid träffar sin äldste sons pappa och slås omkull av gamla känslor. Sandra har ett äktenskap som rasar. I detta kaos och Lenas sjukdom, måste systrarna och mamma Kerstin hjälpa varandra. Och lära känna varandra igen.

Boken är fantastiskt välskriven. Att gå från att läsa Grisham till Helena von Zweigbergk är en språklig resa. Personerna som skildras är vanliga, precis som jag eller vem som helst som jag känner och det är det som gör boken så trovärdig. Systrarnas skilda liv gör att det hela tiden finns en historia att läsa och en situation som man vill ska lösas.

Superbra, en bladvändare och en del tårar...

Bekännelsen

Det var evigheter sedan, så jag bestämde mig för att läsa en hederlig Grisham. I boken Bekännelsen är en ung, svart amerikansk fotbollsspelare från Texas dömd till döden och väntar på sin avrättning. Han hävdar sin oskuld och hans advokat har i nio års tid försökt få honom frikänd. Advokaten hävdar att delstaten dömer en oskyldig man och att ett erkännande tvingats fram.
   I en annan delstat några dagar före avrättningen dyker en skum figur upp hos prästen Schroeder. Den riktiga mördaren, säger han själv. I en kamp mot tiden får man följa Schroeder och Travis Boyette, den påstådda mördaren, när de ska stoppa avrättningen av en oskyldig man.
   Grishham är inte någon Alvtegen, men spännande är det! Och vad arg jag blir på att världens största påstådda demokrati kan få ha ett sådant stenåldersstraff... Och är det konstigt att det blir konflikter mellan människor när medborgarna i ett land behandlas olika beroende på vilken hudfärg och social klass de tillhör?
   Mycket läsvärd med ett driv som skulle passa både gammal som ung. Enjoy!