lördag 24 maj 2014

Jag heter inte Miriam

Majgull Axelsson skriver ALLTID så det berör. Hennes senaste roman berör starkt.
   Det finns så mycket jag skulle vilja berätta för barnen och andra ungdomar jag träffar på dagarna. Det som egentligen är det viktiga i livet, det som handlar om hur vi behandlar varandra och människorna runt omkring oss... Häromdagen redovisade några elever om Sydafrika och de berättade lite om Nelson Mandela. Jag ville så gärna ta över och berätta mer och deklarera att "Mandela-är-min-stora-idol-för-han-satte-sig-emot-och-kämpade-för-det-som-är-rätt-fast-han-riskerade-allt". Det är ju så viktigt att berätta och att visa med handling och att säga ifrån. Det är viktigt att bidra och skänka pengar, men också viktigt att le mot tiggaren utanför affären och säga hej. Det finns rätt och det finns fel. Ibland är det svårt att känna var gränsen för det ena eller andra går.
   MEN... i Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam, gör människor fel mest hela tiden och vi som läser detta (eller lyssnar, som jag har gjort), behöver inte fundera kring vad som skulle vara det rätta.
   Vi får träffa Miriam på hennes 85-årsdag. Då är hennes livs historia okänd för hennes närmaste. Under dagen lyfter Miriam på duken och lite i taget, får vi och hennes barnbarn Camilla ta del av Miriams djupa hemlighet. Miriam heter egentligen Malika. Under andra världskriget överlever hon både Auschwitz-Birkenau och Ravensbrück och kommer till Sverige där hon får en fristad och ett nytt liv. Hon tas om hand av vänliga och korrekta Hanna och lär sig snabbt landets språk och seder. Hannas bror Olof förlorar sin hustru i barnsäng. Miriam får ta hand om barnet, Tomas, och blir så småningom Olofs fru och Tomas mamma. Miriams minnen från kriget är inte något det talas om, och skulle det talas om minnena, skulle inte Miriam ha kunnat berätta. För hon är egentligen inte Miriam... Hon är den romska flickan Malika som tar en död judisk flickas identitet. Hade någon fått reda på att Miriam varit rom, hade hennes historia slutat annorlunda. Snabb utrensning, eller ett hat från de andra fångarna i lägren vilket hade försvårat chansen till överlevnad, eller slutligen frihet i något annat land än Sverige eftersom Sveriges gräns var stängd för romer fram till 1954.
   Ja, det är sådant jag vill berätta för mina barn. För det var ju fel. Hur kunde vi i ett oskatt och rikt land, välja att  neka ett folkslag möjligheten till ett drägligt liv? Hur kan vi som lever i ett oskatt och rikt land, låtsas att resten av världens befolknings bekymmer och lidande, inte berör oss? Det är vår skyldighet att berätta, att diskutera, att säga ett vänligt ord och att sträcka fram en hand. Det handlar bara om medmänsklighet och lite civilkurage.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar