Kort efter att jag påbörjat Morgon i Jenin, berättade min mamma att hennes väninna Lena hade tyckt att boken var så magstark att hon varit tvungen att lägga den ifrån sig ibland. Jaha, tänkte jag; så farligt brukar det väl ändå inte vara att läsa skönlitteratur... Men det har det varit! Jag har blandat läsningen med lite annat, lite mer lättsmält.
På 80- och 90-talet tyckte jag mycket om många saker. Bland annat tyckte jag att man inte skulle köpa jaffaapelsiner för att de kom från Israel. Israelerna förtryckte palestinierna, det visste jag. Jag visste också att Nestlé gjorde reklam för bröstmjölksersättning i u-länder och att det motverkade amning bland en del kvinnor att det i sin tur och ledde till undernäring och fattigdom. Därför bojkottade jag Nestlé. På senare år har jag blivit mindre politiskt tyckande men just idag tycker jag än en gång VÄLDIGT mycket. Tycker INTE om detta förtryck och lidande som så många människor fått och får utstå. Kan INTE förstå att omvärlden låtit det palestinska folket lida och kan inte förstå att ett lands makthavare kan få komma undan med massakrer och utrensning. Det är oförlåtligt.
Morgon i Jenin är en skildring, ett epos, av en familjs livsöden under fyra generationer. Det börjar med att det judiska folket tilldelas landet Israel och att det palestinska folket förlorar sitt land. De drivs på flykt. I flyktinglägret föds flickan Amal, dotter till Dalia och Hasan, syster till Yousef och kidnappade Ismael. Amal berättar sin historia och författaren Susan Abulhawa berättar historien om parallellt. Livet i lägret blir vardag och livet går vidare, samtidigt som livet vissnar mer och mer för en del. 1967 drabbas invånarna av Sexdagarskriget och krigets fasor splittrar familjen. Amals öde skulle ha kunnat bli att förbli i flyktinglägret i Jenin, men istället får hon möjligheten att studera i USA. Där förlorar hon sig i studier och det är inte förrän i början på 80-talet, då hennes bror lyckas lokalisera henne, som hon låter sina rötter komma till liv. Hon reser till Libanon där hennes bror och svägerska bor i flyktinglägret Shatila och där möter hon själv kärleken. Den nyfunna lyckan blir inte långvarig - Israel hotar att invadera. Amal övertalas att, med ett nytt liv i sin mage, lämna sin familj och försöka ordna uppehållstillstånd åt alla i USA. Efter att ha fördrivit alla krigsföra palestinska män, framförallt de som anslutit sig till PLO, tar sig Ondskan personifierad in i Shatila och lemlästar och skändar kvinnor, barn och unga män. Det blir en massaker som blir ödesdiger för Amal och hennes bror Yousef. Amal måste leva vidare - hennes dotter Sara har fötts. Hon vill bespara Sara sin sorg och sitt hat och blir en ganska kall och oempatisk mamma. Fram till den dag då Ismael, den förlorade brodern, dyker upp.
Ja, det låter nog rörigt allting och ger inte alls en rättvisande bild av hur bra denna bok är. Det är författarens debutroman och den skulle säkerligen kunna finputsas en del - läste någonstans att någon tyckte att den var för mastig. Den är fylld av metaforer och liknelser och jag måste säga att jag njuter av dessa efter att ha läst ett par spännande och intensiva deckare. Det är också lärorikt att lära sig om det palestinska folkets öde. Ein Hod, Jenin, Shatila... läser man denna bok, får man garanterat en förståelse för stenkastare. Mot bakgrund av allt lidande, finner jag förståelse för män som anslöt sig till PLO och som tänkte att de ville ha ett avslut, ett fritt Palestina.
Något jag tänkt på flera gånger de sista veckorna, är att författaren inte låter konflikten handla om judendom vs islam. Det handlar snarare om judar vs araber; folk mot folk. Religionen spelar en stor roll, men mer i form av tröst och mer som en del av språket. Arabiskan är ett poetiskt språk och jag har fått lära mig varför det måste ta så många ord i anspråk att hälsa på arabiska.
Läs denna roman - jag tycker att den innehåller alla de bästa ingredienserna!
Mien Niklasson är väldigt rolig. Alltid hade hon något att berätta och vi andra vred oss av skratt. Hemma hos Mien och Jonas var det alltid mysigt och okonstlat. Det var tomt efter dem när de flyttade. Jag besökte Mien en gång på Gotland efter det men efter något år hördes inte hon och jag av mer. Tyvärr.
